onsdag 4 juli 2012

Dubbelrecension: Starcrossed 1 & 2

Jag brukar inte tycka om att göra dubbelrecensioner men eftersom jag läste ut böckerna i princip direkt efter varandra så är det väl lika bra att skriva båda i samma inlägg.

Starcrossed Helena

Helena Hamilton har alltid vetat om att hon var speciell, hon springer fortare än alla andra, är starkare än alla andra och hon är övermänskligt snygg. Men det är ingenting som glädjer henne, tvärtom. Så fort hon ser någons blickar får hon en konstig kramp i magen och mår illa. Det är som om hon är allergisk mot att någon tittar på henne så för att undvika detta har hon alltid försökt att hålla sig i skuggorna. Det är därför som alla blir chockade när den blyga Helena en dag kallblodigt hoppar på Lucas Delos, en nyinflyttad familj på ön. Trots att hon aldrig sett honom förut känner hon ett oändligt hat gentemot honom och försöker döda honom.
Mitt framför hela skolan.

Hela händelsen förbättras inte av att hon börjar drömma att hon vandrar i ett torrt land och nästa morgon vaknar med blodiga fötter med viskande röster i huvudet. Tillslut har inget annat val än att söka hjälp hos den hon hatar allra mest.
Lucas.

Starcrossed Hades *Innehåller Spoilers, läs inte om du inte läst första boken!*

Erinnyerna, de tre blodgråtande systrarna fortsätter förfölja de olika släktena och Helena som är den enda som kan vandra mellan dödsriket och den levande världen får ett uppdrag: att döda de tre ödesguddinorna. Men det är lättare sagt än gjort och efter att ha dött fler gånger än hon kunnat räkna börjar hon ge upp. Inte blir det bättre sedan att Lucas stöter bort henne sen han fått reda på att de är kusiner, trots alla hennes försök att göra allting bra igen mörknar Lucas blick dag för dag och det dröjer inte länge förrän han säger till Helena att hålla sig borta från honom. Helt ensam, utan Lucas stöd tvingas Helena genomlida varje natt i helvetet tills hon en dag får en hjälpande hand i dödsriket. Vem är den mystiska hjälparen och vågar hon lita på honom?

Omdöme: 

Det första jag vill säga, innan jag kommer av mig är att säga att när du börjar läsa de här böckerna så får du inte ha för höga förväntningar, visst framsidan är väldigt utstrålande men baksidan fick, iallafall mig att tro något helt annat om handlingen än det som egentligen hände.

Helena

Jag kan inte förneka att jag gillade den, det kan jag inte men det finns saker som jag störde mig på. Tillexempel hur löjligt lik familjen Delos är Familjen Cullens.

Lucas/Edward: Överbeskyddande och helt tokiga i den de älskar, så mycket att de är beredda att göra vad  som helst för att de inte ska skadas, toksnygga, roliga och starka.
Hector/Emmet: Starka, gillar att slåss, kramgoa och snälla.
Cassandra/Rosalie: Fientliga och ogillande blickar, tycker inte om att LucasxHelena/EdwardxBella umgås.
Claire/Alice: Spralliga, till synes glada hela tiden och gillar att sticka ut från mängden.
Jerry/Charlie: Superöverskyddande pappor med bra relationer till sina döttrar.

Det kan inte bara vara jag som hela tiden, omedvetet drog de här parallellerna till Twilight, hur mycket jag än försökte förneka det så går det inte. Trots sin nästan unika halvgudsstory så är det här en rip-off på Twilight.
Men för det behöver den inte vara dålig. Tvärtom. Det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte på boken, spelar ingen roll vars jag var. Duschen, matbordet, vid teven... det enda jag ville göra var att fortsätta läsa och det gjorde jag, ända fram till klockan var tre på natten och jag var tvungen att sova.
Boken går fort fram, jag tycker om Helenas sätt att tänka (för det mesta) och innan jag visste ordet av det så hade jag nått sista sidan.

Dock var den som bäst i början av boken för det var då den var mest annorlunda. Jag älskade hur hon försökte döda hela familjen Delos (Jag är mordisk, jag vet) i början och hennes mardrömmar för då var den annorlunda, men senare efter cirka 100 sidor blev den lite smått löjlig med små romanser och förutsägbara scener men jag tyckte om den ändå, 3½ av 5 möjliga hade den fått i betyg. Dvs jag tyckte om den.

Hades

Jag tycker faktiskt om andra boken än första. Det beror på flera saker men till störst del är det för att
1. Här börjar storyn verkligen bli unik.
2. Jag läste tvåan direkt efter ettan och då menar jag direkt-direkt och därför har jag lite svårt att skilja åt vad som hände i vilken bok.
3. Lucas var inte med lika mycket i andra boken som i första.
Missförstå mig inte men jag tycker helt ärligt inte alls om Lucas. Han är överbeskyddande och om jag hade fått välja en kille åt Helena så hade det blivit antingen Hector eller Orion, två underbara halvgudar i mina ögon.

Övrigt så är boken mycket spännande. Jag tycker om hur Hades Rike beskrivs och om jag ska skrämma er ännu mer så tyckte jag att det var en mysig plats trots allt och jag vill inte att Helena förlorar sin förmåga att gå ner i dödsriket. Det hade gjort serien tusen gånger sämre isåfall men eftersom Josephine Angelini var duktig nog att låta Helena behålla sin förmåga och för de fina beskrivningarna på de hemska händelserna och trots att (spoiler, markera området inom *) *varken Lucas, Helena eller Orion dör (det hade gjort trean mycket spännande tror jag)* så var den mycket bra och skulle ha fått 3 av 5 om jag hade haft betyg (saknar betygen litegrann).

Ser mycket fram emot den tredje och avslutande delen i serien för boken slutade trots allt med en stor cliffhanger.

Ett extra + får boken dessutom för de fina omslagen.








3 kommentarer:

  1. Ser att du också såg Twlilightkopplingen.
    Jag fick påminna mig genom hela boken att det inte var vampyrer det handlade om. (Har bara läst den första)
    Dock tycker jag som du att det var en bra bok, och jag plöjde också igenom den. Det är ingen djupgående bok, men skön när man vill ha något lätt och underhållande!

    SvaraRadera
  2. Shit du har ju rätt jag hade inte ens tänkt på det !

    SvaraRadera